Att leva med en pointer

Den 1 april fick jag hem en fågeljägare som fastnade i spår och drog armar nästan ut led i koppel. Och nu går han lyhört och LÖS genom skogen. Fastnar han i ett spår och jag kallar in honom väljer han alltid mig. Förutsatt att han inte redan har börjat rusa på något. DET kallar jag framsteg!

Någon skrev, dagen innan han kom till sverige:

Hur kommer det sig att du väljer just en pointerblandis? De är milda, vänliga, supersociala och härliga INNE, men har spårintresse, rymningsintresse och nosen-i-backen-attityd UTE.

Jag läste i många många forumtrådar om att ha en pointer som sällskapshund och inte jaga med denne. Det skulle tydligen inte fungera, alls. Hunden skulle bli galen och destruktiv.

Idag säger jag ”Up yours”. Det samma gäller för alla som föreläst för mig ute på promenader om att han drar direkt om jag släpper honom. Och att han har så mycket jakt i sig att det inte går att lära honom av med det. Visst har han mycket energi, mycket spring i benen och är väldigt aktiv. Men det fungerar lika bra med annan aktivering, som det skulle göra med jakt. Men han har varken rymningsintresse eller nosen-i-backen-attityd – längre. Att jag sen går i en och en halv timme och säger ”Åh vad du är duktig, bra Eero, duktig kille, du är min allra finaste finaste lillkille, NEJ – backa! bra! duktig kille!” är en annan sak. Haha. Det är nog ganska roligt att gå förbi oss när vi är ute. Han fattar relativt snabbt, men är egentligen ganska trög. Eller, han glömmer lätt vad det är han håller på med. Men vi nöter, nöter, nöter – jag är envisare än honom. Han må vara trög. Men han har förstått att det ger mer utdelning att vara lyhörd och att hålla sig i närheten, än det ger att springa efter en fågel.

Eftersom lillkillen gått så bra med släpkoppel under relativt lång tid så tänkte jag att det var dags.

Släpet åkte väck.

Och helt plötsligt var någon helt lös utan någon livlina för mig.

Och man skulle kunna tro att han skulle dra, eftersom det är repor han stuckit på just när jag tagit av kopplet innan.

Men han gick snällt intill mig runt hela promenaden.

Sprang i förväg ibland, och halkade efter ibland.

Dock alltid lyhörd. Och stannade varje gång jag sa till honom att vänta på mig.

Världens finaste.